Det har väl knappast undgått någon att en 42-åring har fått sitt intresse för hårdrock handikappklassat. Han har vägrat klippa sig och han har inte kunnat jobba eftersom han har sprungit på så många konserter.
Hur i hela glöda helvete kan detta hända? Är det fritt fram att envist hävda att "Nej, jag måste se på såpor, jag kan inte jobba", eller "Jag vill spela tv-spel, jag är uppe för sent på nätterna för att orka jobba". Eller om det fins någon som inte sköter sin personliga hygien och stinker apa, ska det vara fritt fram att få sin snubbiga hygien klassad som handikapp eller ska man kanske föreslå en dusch om dagen?
Jag anser att det är helt ok att få vissa fysiska och psykiska åkommor som handikapp, men det måste väl ändå finnas en gräns? Vi måste väl kunna ställa krav på folk? Hur resonerade läkaren som gav hårdrockaren handikappintyget efter hans tio år långa kamp.
Jag undrar vilken a-kassa hårdrockaren tillhör, mitt tips till alla andra är att byta. Nej, nu ska jag jobba på mitt egna handikapp, att snickra lite hemsida.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
fast om han jobbatb i tio år får man ge honom det... vem vill ha en sån pertson på sin arbetsplats? min åsikt är vissa personer helt enkelt inte är lämpade för förvärvsarbete, och dessa borde få nån form av medborgarlön istället. alt. att man tvingar honom att skriva musikrecensioner. fast då blir det ju synd om alla som pluggat i fem år för att bli musikkritiker...
Skicka en kommentar