Dagen efter

Så har man då avklarat sin första Marathon. Det gick hyfsat bra, 4,5 timmar (detaljer). Kroppen mår bra, förutom en stortånagel som har fått en lite lustigt oväntad färg. Får se hur länge den sitter på. Jag har lite ont på utsidan av knäna, men annars har jag bara träningsverk i nacken och axlarna - My brain is so big, it hurts my neck logging it around ;-)

Att springa var en upplevelse; arrangemanget kring hela tävlingen, alla deltagare, förväntningarna, spänningen. Och vilken tur jag hade med vädret; för mig var det perfekt löpväder. Soligt, men inte för varmt.

Första varvet sprang jag på puls, siktade på 160 bpm och efter första varvet kände jag mig stark, nästan lite irriterad på att jag sprang så långsamt, men, men, det ingick i min strategi. Jag visst ju inte ens om jag skulle klara mig i mål... Efter första varvet kände jag att jag hade mer att ge och därför ökade jag tempot en aning.

Den enda gången då jag började att misströsta var på andra varvet uppför Fleminggatan - den tog ju aldrig slut. Jag försökte att stirra några meter framför mig i asfalten för att få tiden att gå fortare, men varje gång jag tittade upp för att se hur långt jag hade kommit så kändes det som om jag inte hade kommit någon vart. Så småningom var ändå Felminggatan avverkad...

Under hela loppet hängde konditionen med, jag kunde till och med spurta på slutet. Nej, den svaga länken i loppet var snarare benen som blev lite trötta på slutet.

Det första jag sade till Linda var "Aldrig mer", men nu undrar jag om jag inte ska anmäla mig till nästa år... Kan jag komma ner till 4 timmar?